Amatörboxning

Årets upplaga av Draken Cup var en succé för Sundsvalls boxningsklubb. En bra mängd med boxare ställde upp och den organiserade landskampen var en stor framgång för Sverige.

Klubbtävlingarna startade kl 09:30 på lördagen med två stycken diplomtävlingar, sedan var det blandad kompott genom hela lördagen. På kvällen var det landskamp mellan Sverige och Frankrike och stämningen i hallen var härlig med stor förväntan på den Svenska truppen.

Roligast tyckte jag det var att se hur mycket blandat folk det var som kom för att titta. Det var även många ”old timers” som hade med sig både det ena och det andra tidningsurklippet med boxningsfakta om kvällens landskamp.

Det finns faktiskt i Sverige en stor boxningstradition för den gemene mannen. Min far berättade om när han var en ung man och gick för att kolla på Ingemar Johansson på Ullevi i Göteborg så var det publik på 30.000 människor. Det intresset ligger i vårt kollektiva minne, för jag kan bara tänka mig hur många det är som har hört historier från sina föräldrar eller mor/far-föräldrar om härliga bataljer bakåt i tiden.

Detta intresse väcks nu mer och mer till liv i Sverige igen nu när proffsboxningen börjar komma tillbaka i media. Media har varit rädda för att skriva om denna ”blodsport” på ett tag tror jag, men det är svårt att förneka tjusningen till denna härliga sport. Speciellt när övervägande utövare i allmänhet är ödmjuka och snälla människor. (Utanför ringen då)

Landskampen för Sverige gick riktigt bra och det slutställningen var 7-3 i matcher när kvällen var över. den mest underhållande matchen var mellan den trixige fransmannen Chabane Fehim och Sveriges Adam Sakhnin, ersättare för Nurzo Bozan som ådragit sig en handskada. Fehim var en boxare med stor känsla och en boxningsstil som handlade mycket om timing, hårda attacker och rörlighet. Han var svårträffad och svår att låsa fast men Adam Sakhini gjorde ett väldigt bra jobb med att få tag i den svårprickade fransosen. Sakhini vann stort gillande med publiken för hur han hanterade fransmannen och var en värdig ersättare för skadade Bozan. Matchen slutade 0-3 Sverige.

Tre Sundsvallsboxare ställde upp och deras fighter var givetvis i stort fokus. Erfan Kakhani startade upp bataljerna för Sundsvallstrion i 52 kg klassen. Han mötte en längre fransman vid namn Abdellhafid Benaicha. Karakteristiskt för Erfan brukar vara ett oerhört tempo och snabba slagväxlingar. Men i denna matchen så var han ovanligt långsam och slog tillslut istället för serier slagen ett och ett. Han kämpade som vanligt hårt men verkade ”off his game”. Flera i publiken anmärkte på att detta var en Erfan som de inte var vana vid att se. Matchen var trots detta rätt jämn och Erfan förlorade, tyvärr, med 2-1. Han fick efter matchen åka in och sy ett sår i svålen.

Kennedy Katende bjöd på en spännande och publikfriande match i 81 kg mot Bakary Mamadou Diabria. Det var en tempoväxlande match och fransmannen försökte ofta att stjäla matchen genom att sätta in ursinniga slagserier. Katende red dock ut de stormarna med bravur och rörlighet, det var inte många slag som fann målet för den envise fransmannen. 3-0 till Kennedy.

Otto Wallin avslutade Sundsvallstrions medverkan och även landskampen. Efter sin knock i OS-kvalet i våras och en lång period utan matcher så var en del som undrade över att han skulle gå en landskamp i sin ”comeback” match. Otto mötte en stor fransman vid namn Ibrahima Mariko. Otto boxades lugnt och stadigt från start med bra försvar och bättre kontringar. Han såg ut att vara i fin form och uttryckte ett stort lugn med sitt kroppsspråk. Det var härlig skolboxning att se på och endast i tredje ronden så avvek han från sin ”1-2-3 boxning”  och använde bara sin främre hand vilket många, även jag själv, tyckte var konstigt. Det visade sig senare att han hade brutit tummen i rond två. Stark avslutning för den tuffe jätten Otto Wallin. Slutresultat 3-0, en bruten tumme och 6 veckors konvalescens.

För mig själv så gick det inte som jag ville. Fick en direktfinal på söndagen mot en debutant från Haninge BK vid namn Dan Söderberg. Inledningsvis så kände jag att jag fick bra kontakt i matchen, där teknik och kondis hängde bra ihop. Tempot var högt och Danne hade en fin vänsterjabb som han utnyttjade till bra effekt. Jag tappade ångan i slutronden och vill tro själv att det var den ronden som avgjorde hela matchen. men ni får bedöma det själva i videon nedanför. Domaren sa till oss senare att han sällan dömt en tungviktsmatch med ett sådant tempo. Alltid nått 🙂

Alla resultat för turneringen kan ni finna genom att klicka här

Enjoy sportsfans, cause I won´t 😉