Arjeplog hittar tillbaka till gammal storform!

november 23, 2013

Idag gick en boxningsgala av stapeln i en av Sveriges mest boxningsintresserade kommun. Arjeplog. Sist de hade en tävling i Arjeplog var 1986 på Norrländska mästerskapen, då var 2000 människor på plats. Av invånarantal 3000.

Inför första matchen så öppnar speakern med att prata om en annan match som tog plats för 54 år sedan idag. Ingemar Johansson mot Floyd Patterson. Vi får höra ett klipp med referat från den legendariska matchen och som svensk, boxare och människa blir man djupt tagen och inspirerad.

Det är ett bra upplägg, lagom antal matcher med musik och lampshow. Ja Arjeplog Kampsports förening har verkligen lyckats. Flera hundra människor sitter på läktarna och jag slås av att lika många människor ser du knappt på stormatcher i Stockholm. Häftigt.

Bra jobbat Arjeplog, jag var imponerad och kommer gärna tillbaka igen för boxning!

20131123_142844

20131123_131112

Annonser

Lilla sportspegelns Boxarna, del 1 till 5.

november 15, 2013

En härlig minidokumentär från Lilla sportspegeln. Enjoy Sportsfans!

del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Del 5


Öppet brev från Laziz Sharifov

november 13, 2013

”Hej,

Jag heter Laziz Sharifov. Jag är från Kazakstan. Jag kom till Sverige när jag var 13 år. Det var augusti 2008. Idag är jag 18 år gammal. Jag är utvisningshotad och sitter i förvar i väntan på utvisning nu sedan 5 veckor. Jag vill berätta lite hur det har varit för mig och vad jag har upplevt under de 5 veckorna. Jag vill börja med att berätta hur jag hamnade i förvar.

Måndag den 14 oktober fick vi (jag och min familj) brev, en kallelse till polisen till den 15:e oktober. Min mamma var jättesjuk och kunde inte komma, hon låg i sängen och hade haft jätteont i hjärtat i flera dagar. Min storebror skulle till sjukhuset och min lillebror hade viktiga lektioner i skolan. Så det var bara jag som kunde gå till polisen den dagen. Vi satt där och pratade. Polishandläggaren frågade mig om jag skulle själv åka till Kazakstan om de skulle ge mig biljetterna nu. Då svarade jag – Jag tror inte det… Hon gick ut från rummet och sa att jag skulle vänta. När hon kom tillbaka sa hon att hon vill att jag följer med henne till ett annat rum. Och i det rummet sa hon att hon så här: – ”Eftersom du inte vill samarbeta med oss kommer du nu tas förvar, vi kommer ta dig till Märsta nu.” Jag blev chockad, jag försökte förklara att jag visst ville samarbeta men jag ville ju inte åka någonstans ensam, men hon sa att de redan har tagit sitt beslut och att de inte kommer ändra sig. Jag sa att jag vill prata med hennes chef men hon svarade att han inte vill prata med mig. Hon ringde till Märsta där det finns ett förvar men de sa att de inte hade plats för mig och då kontaktade hon förvaret i Flen. Medans hon höll på ringa och fylla i olika papper så ringde jag mamma och förklarade allting, Min mamma började gråta och sa att hon ska komma till polisstationen även om hon mådde så illa. När hon kom var polisen redan på väg att sätta mig i bilen så bad hon att få prata med deras chef men de lät henne aldrig göra det. Sen tog de mig till bilen och körde mig till Flen. På vägen till Flen mådde jag så illa, jag var så ledsen över det som hände. Jag kom till Flen den 15:e oktobers kväll. I 3 dagar mådde jag sjukt illa. Inte fysiskt men psykiskt. Efter det började jag få många samtal, många från skolan och min boxningsklubb började ringa och fråga hur jag mådde och att de ska försöka hjälpa mig. Jag fick ett hopp igen, att allting kan ändras. Jag började tänka bara positivt. Efter några veckor i Flen hade jag domstol i Stockholm. Det var min första gång jag satt hos domstol och jag var så nervös att jag inte kunde säga ett ord.

Då fick jag veta att polisen hade köpt biljetter till resan tillbaks till Kazakstan till nästa dag. Mitt liv är slut tänkte jag bara. Jag kunde inte somna under natten. Nästa dag åkte jag ingenstans. Jag satt i Flen hela dagen och väntade. När jag gick och frågade personalen så sa de att de inte har hört någonting om min resa och att jag inte skulle åka någonstans den dagen. Jag fattade inget. Jag tänkte bara att polisen hade lurat domaren också. De sa att de hade köpt flygbiljetterna redan till imorgon men tydligen hade de inte gjort det. Efter några dagar fick jag veta att jag kommer flyttas till förvaret i Märsta. Resan till Märsta var lång, jag tål inte långa resor. Mådde så illa i bilen. När jag kom till Märsta så han jag fixa lakan till sängen och fick ett snabbt besök av min tränare och min bästa kompis. När de gick så satt jag mig vid en dator. Efter en stund ropade personalen att jag skulle packa mina grejer så fort som möjligt och bakom henne stod 2 stora män i svarta kläder. Jag fick panik direkt jag hann inte göra någonting. När jag frågade vad som händer sa de att jag ska bara flyttas till ett annat förvar. När jag undrade varför jag skulle göra det så svarade de att de inte vet någonting och att jag ska skynda mig. Jag hann inte ringa någon för att meddela att jag ska flyttas.

Vi åkte bil och var på väg till Arlanda. I bilen sa de att jag skulle nu flyga till Göteborg. Jag blev rädd direkt när de sa ordet flyga. När vi kom in flygplanet så satt vi längst borta, i sista sätet. Jag var så otrolig rädd och nervös och när andra folk kom in till flyget så började jag skrika. Jag berättade allting om mig och bad folk vägra att ta på bältena. Jag sa många saker som jag inte kommer ihåg. Polisen höll i mina händer jättehårt och försökte trycka mig in med sin kropp, jag hade svårt att andas men slutade inte skrika. Så kom flygvärdinna och sa något till de 2 männen. De satt handfängslen på mina armar, tog mig i nacken böjde mig ner och tog ut från flyget och slängde in tillbaks till bilen och sa att de var förbannade osv. De sa att det jag gjorde kommer inte hjälpa mig på något sätt, allting kommer bara vara värre och att de ska försöka beställa nya flygbiljetterna så fort som möjligt. De körde mig tillbaks till Märsta. När vi kom till Märsta så frågade de personalerna om det fanns någon äcklig eller dålig rum som man kunde kasta mig in så att jag skulle ångra mig för det jag gjorde. Förtjänar jag sådant? Varför jag som har gjort bara bra saker måste uppleva sådant?

Jag mådde jätte jättedåligt i några dagar, tankarna om det som hände gick inte bort från min hjärna. Jag kunde knappt sova under natten eftersom jag var rädd att de skulle komma när som helst och ta mig igen. Allt jag tänkte på var att göra självmord för att bevisa att jag inte vill resa tillbaks till mitt hemland. Jag hade så ont i bröstet minns jag, att jag inte kunde andas ordentligt. När mina lärare kom till besök berättade jag för de hur jag mådde och de såg själva hur jag mådde. De sa att någon läkare måste komma och kolla på hur jag mår för att det kan vara något seriöst. Vi krävde personalen att de ska hämta någon läkare. De sa att läkaren inte jobbade den dagen och att jag inte skulle få någon läkare eftersom de inte ser anledning att jag ska ha någon läkare. Då grät jag och fortsatt kräva en läkare och till slut sa de att läkaren kommer snart.

Efter 3-4 timmar kom läkaren och kollade på mig och sa att de ska köra mig till sjukhuset. Vid 11 tiden åkte vi till psykiatrin först och sen till sjukhuset. I sjukhuset sa de att jag mår bra fysiskt. Och då körde vi tillbaka till Märsta, den dagen hade jag inte sovit på ett dygn. Vi var tillbaks kl.4.30. Jag satt i förvaret i Märsta i en vecka och några dagar. Och för några dagar sen sa de att de jag inte hade någon resa på gång och därför ska jag flyttas till förvaret i Flen. Jag blev glad och trodde att det är verskställighetshinder som började göra så att de skickar mig tillbaka till Flen. Men idag den 12 november 2013 fick jag ett beslut från Migrationsverket att de ger negativt svar på min verkställighets hinder. Jag mår fortfarande illa på grund av beslutet. Jag vet inte vad jag ska göra. Allt jag gör och allt jag skickar till Migrationsverket får jag ett negativt svar.

Jag har fått bara negativa svar från Migrationsverket i 5 år nu. De gav aldrig ett positivt svar på någon av våra verkställighetshinder. Jag vet inte vad jag ska göra för att bevisa de att jag inte vill åka, enda som finns i mina tankar just nu är att göra självmord. Jag som aldrig gjort någonting dåligt för landet fick sitta på rättegången första gång i mitt liv, jag som har försökt göra bara bra saker fick handfängslar på händer. Jag som ville göra Sverige stolt sitter nu i förvar. Sitter inlåst som ett djur som man ska döda och äta djurens kött. Jag sover på en säng som inte är ens min, delar rum med folk som jag inte känner, äter mat som är inte ens gott men måste äta för att kunna överleva och inte dö av hungern. Sover inte under nätter på grund av oron. Jag vet inte vad som kommer händer imorgon.

När jag tänker på att jag kommer sättas på flygplan igen börjar jag darra i kroppen av räddslan att jag inte kommer klara mig. Jag vill inte bli utvisad. Jag vill leva i frihet och vill att min familj ska leva i frihet. Vill att Migrationsverket ska förstå att vi är bra personer. Att vi verkligen vill stanna i Sverige. Jorden är skapad för alla och att man inte får sparka ut folk.. Jag vill inte att Migrationsverket ska bestämma över mitt liv om de inte vet vad jag vill. Det finns folk som säljer narkotika osv men de får stanna. Men de som vill förbättra landet får inte. Hellre att de dödar mig än att utvisa mig tillbaks. Jag är redo för att dö för att bevisa att vi vill stanna i Sverige. Om det är så att Migrationsverket kommer låta min familj stanna här, så är jag redo för att dö så att de ska leva i frihet, Jag kommer ändå vara levande död om jag och min familj blir utvisad från landet. Jag vet inte vad jag ska göra och vem jag ska be om hjälp.

Laziz Sharifov”


Michael Watson, dokumentär.

november 12, 2013

Michael Watson är en av de stora i engelsk boxningshistoria. Detta är den gripande historien om en talangfull boxare, en fantastisk brittisk mästare och en stor människa.

Enjoy Sportsfans!


Laziz Sharifovs omänskliga behandling av migrationsverket!

november 4, 2013

Skickade ikväll detta brev till div tidningar och nyhetsbyråer. Min förhoppning är att de kan hjälpa!

”De senaste veckorna så har det rasat en hård kamp från svenskar för att behålla en av våra stora talanger inom boxning, Laziz Sharifov, i Sverige. Migrationsverket har beslutat för att utvisa Laziz och hans familj trots att Laziz fortfarande går i skolan och trots ett stort hot från familjen Sharifovs hemlands regering, Kazakstan.

De försökte skicka honom förra veckan men Laziz greps av panik på flygplanet och skrek och levde om för att rädda sitt liv. Ni förstår, Kazakstan ser Laziz som en förrädare bara på grund av det faktum att han har sökt asyl i Sverige på grund av hotet de känt från regeringen där.I morse så frös migrationsverket utvisningsbeslutet på grund av ett verksställningshinder som Laziz advokat lämnat in. Laziz skulle då få åka hem från förvaret i Märsta där han varit frihetsberövad de senaste veckorna. Istället för att släppa honom direkt, som svensk lag dikterar, så förhalade de processen och Laziz fick vänta på att få se sin familj igen. Innan de ”hann” släppa honom fri så kom beslutet att frysningen är upphävd, Laziz ska skickas igen.

Migrationsverkets hantering av detta fallet är så regelvidrigt som det kan bli. Efter 6 år i Sverige där Laziz har skapat sig en framtid med boxning, skola och blivit en svensk medborgare i allt utom namnet, så ska de skicka honom till ett land som han bara minns med skräck.

Jag ber er, snälla granska fallet Laziz Sharifov och hjälp att rädda denna unga människa med familjs liv. Faktumet är att deras liv svävar i stor fara, Kazakstans underrättelsetjänst har redan hört av sig till Laziz familj. Hotbilden är stor!
Några tidningar som skrivit om Laziz
Aftonbladet
Expressen
Metro
Mitti haninge
Sundsvalls tidning 1
Sundsvalls tidning 2
Fightermag.se
Snälla hjälp!
———————————–
Med vänlig hälsning
Linus ”