Öppet brev från Laziz Sharifov

november 13, 2013

”Hej,

Jag heter Laziz Sharifov. Jag är från Kazakstan. Jag kom till Sverige när jag var 13 år. Det var augusti 2008. Idag är jag 18 år gammal. Jag är utvisningshotad och sitter i förvar i väntan på utvisning nu sedan 5 veckor. Jag vill berätta lite hur det har varit för mig och vad jag har upplevt under de 5 veckorna. Jag vill börja med att berätta hur jag hamnade i förvar.

Måndag den 14 oktober fick vi (jag och min familj) brev, en kallelse till polisen till den 15:e oktober. Min mamma var jättesjuk och kunde inte komma, hon låg i sängen och hade haft jätteont i hjärtat i flera dagar. Min storebror skulle till sjukhuset och min lillebror hade viktiga lektioner i skolan. Så det var bara jag som kunde gå till polisen den dagen. Vi satt där och pratade. Polishandläggaren frågade mig om jag skulle själv åka till Kazakstan om de skulle ge mig biljetterna nu. Då svarade jag – Jag tror inte det… Hon gick ut från rummet och sa att jag skulle vänta. När hon kom tillbaka sa hon att hon vill att jag följer med henne till ett annat rum. Och i det rummet sa hon att hon så här: – ”Eftersom du inte vill samarbeta med oss kommer du nu tas förvar, vi kommer ta dig till Märsta nu.” Jag blev chockad, jag försökte förklara att jag visst ville samarbeta men jag ville ju inte åka någonstans ensam, men hon sa att de redan har tagit sitt beslut och att de inte kommer ändra sig. Jag sa att jag vill prata med hennes chef men hon svarade att han inte vill prata med mig. Hon ringde till Märsta där det finns ett förvar men de sa att de inte hade plats för mig och då kontaktade hon förvaret i Flen. Medans hon höll på ringa och fylla i olika papper så ringde jag mamma och förklarade allting, Min mamma började gråta och sa att hon ska komma till polisstationen även om hon mådde så illa. När hon kom var polisen redan på väg att sätta mig i bilen så bad hon att få prata med deras chef men de lät henne aldrig göra det. Sen tog de mig till bilen och körde mig till Flen. På vägen till Flen mådde jag så illa, jag var så ledsen över det som hände. Jag kom till Flen den 15:e oktobers kväll. I 3 dagar mådde jag sjukt illa. Inte fysiskt men psykiskt. Efter det började jag få många samtal, många från skolan och min boxningsklubb började ringa och fråga hur jag mådde och att de ska försöka hjälpa mig. Jag fick ett hopp igen, att allting kan ändras. Jag började tänka bara positivt. Efter några veckor i Flen hade jag domstol i Stockholm. Det var min första gång jag satt hos domstol och jag var så nervös att jag inte kunde säga ett ord.

Då fick jag veta att polisen hade köpt biljetter till resan tillbaks till Kazakstan till nästa dag. Mitt liv är slut tänkte jag bara. Jag kunde inte somna under natten. Nästa dag åkte jag ingenstans. Jag satt i Flen hela dagen och väntade. När jag gick och frågade personalen så sa de att de inte har hört någonting om min resa och att jag inte skulle åka någonstans den dagen. Jag fattade inget. Jag tänkte bara att polisen hade lurat domaren också. De sa att de hade köpt flygbiljetterna redan till imorgon men tydligen hade de inte gjort det. Efter några dagar fick jag veta att jag kommer flyttas till förvaret i Märsta. Resan till Märsta var lång, jag tål inte långa resor. Mådde så illa i bilen. När jag kom till Märsta så han jag fixa lakan till sängen och fick ett snabbt besök av min tränare och min bästa kompis. När de gick så satt jag mig vid en dator. Efter en stund ropade personalen att jag skulle packa mina grejer så fort som möjligt och bakom henne stod 2 stora män i svarta kläder. Jag fick panik direkt jag hann inte göra någonting. När jag frågade vad som händer sa de att jag ska bara flyttas till ett annat förvar. När jag undrade varför jag skulle göra det så svarade de att de inte vet någonting och att jag ska skynda mig. Jag hann inte ringa någon för att meddela att jag ska flyttas.

Vi åkte bil och var på väg till Arlanda. I bilen sa de att jag skulle nu flyga till Göteborg. Jag blev rädd direkt när de sa ordet flyga. När vi kom in flygplanet så satt vi längst borta, i sista sätet. Jag var så otrolig rädd och nervös och när andra folk kom in till flyget så började jag skrika. Jag berättade allting om mig och bad folk vägra att ta på bältena. Jag sa många saker som jag inte kommer ihåg. Polisen höll i mina händer jättehårt och försökte trycka mig in med sin kropp, jag hade svårt att andas men slutade inte skrika. Så kom flygvärdinna och sa något till de 2 männen. De satt handfängslen på mina armar, tog mig i nacken böjde mig ner och tog ut från flyget och slängde in tillbaks till bilen och sa att de var förbannade osv. De sa att det jag gjorde kommer inte hjälpa mig på något sätt, allting kommer bara vara värre och att de ska försöka beställa nya flygbiljetterna så fort som möjligt. De körde mig tillbaks till Märsta. När vi kom till Märsta så frågade de personalerna om det fanns någon äcklig eller dålig rum som man kunde kasta mig in så att jag skulle ångra mig för det jag gjorde. Förtjänar jag sådant? Varför jag som har gjort bara bra saker måste uppleva sådant?

Jag mådde jätte jättedåligt i några dagar, tankarna om det som hände gick inte bort från min hjärna. Jag kunde knappt sova under natten eftersom jag var rädd att de skulle komma när som helst och ta mig igen. Allt jag tänkte på var att göra självmord för att bevisa att jag inte vill resa tillbaks till mitt hemland. Jag hade så ont i bröstet minns jag, att jag inte kunde andas ordentligt. När mina lärare kom till besök berättade jag för de hur jag mådde och de såg själva hur jag mådde. De sa att någon läkare måste komma och kolla på hur jag mår för att det kan vara något seriöst. Vi krävde personalen att de ska hämta någon läkare. De sa att läkaren inte jobbade den dagen och att jag inte skulle få någon läkare eftersom de inte ser anledning att jag ska ha någon läkare. Då grät jag och fortsatt kräva en läkare och till slut sa de att läkaren kommer snart.

Efter 3-4 timmar kom läkaren och kollade på mig och sa att de ska köra mig till sjukhuset. Vid 11 tiden åkte vi till psykiatrin först och sen till sjukhuset. I sjukhuset sa de att jag mår bra fysiskt. Och då körde vi tillbaka till Märsta, den dagen hade jag inte sovit på ett dygn. Vi var tillbaks kl.4.30. Jag satt i förvaret i Märsta i en vecka och några dagar. Och för några dagar sen sa de att de jag inte hade någon resa på gång och därför ska jag flyttas till förvaret i Flen. Jag blev glad och trodde att det är verskställighetshinder som började göra så att de skickar mig tillbaka till Flen. Men idag den 12 november 2013 fick jag ett beslut från Migrationsverket att de ger negativt svar på min verkställighets hinder. Jag mår fortfarande illa på grund av beslutet. Jag vet inte vad jag ska göra. Allt jag gör och allt jag skickar till Migrationsverket får jag ett negativt svar.

Jag har fått bara negativa svar från Migrationsverket i 5 år nu. De gav aldrig ett positivt svar på någon av våra verkställighetshinder. Jag vet inte vad jag ska göra för att bevisa de att jag inte vill åka, enda som finns i mina tankar just nu är att göra självmord. Jag som aldrig gjort någonting dåligt för landet fick sitta på rättegången första gång i mitt liv, jag som har försökt göra bara bra saker fick handfängslar på händer. Jag som ville göra Sverige stolt sitter nu i förvar. Sitter inlåst som ett djur som man ska döda och äta djurens kött. Jag sover på en säng som inte är ens min, delar rum med folk som jag inte känner, äter mat som är inte ens gott men måste äta för att kunna överleva och inte dö av hungern. Sover inte under nätter på grund av oron. Jag vet inte vad som kommer händer imorgon.

När jag tänker på att jag kommer sättas på flygplan igen börjar jag darra i kroppen av räddslan att jag inte kommer klara mig. Jag vill inte bli utvisad. Jag vill leva i frihet och vill att min familj ska leva i frihet. Vill att Migrationsverket ska förstå att vi är bra personer. Att vi verkligen vill stanna i Sverige. Jorden är skapad för alla och att man inte får sparka ut folk.. Jag vill inte att Migrationsverket ska bestämma över mitt liv om de inte vet vad jag vill. Det finns folk som säljer narkotika osv men de får stanna. Men de som vill förbättra landet får inte. Hellre att de dödar mig än att utvisa mig tillbaks. Jag är redo för att dö för att bevisa att vi vill stanna i Sverige. Om det är så att Migrationsverket kommer låta min familj stanna här, så är jag redo för att dö så att de ska leva i frihet, Jag kommer ändå vara levande död om jag och min familj blir utvisad från landet. Jag vet inte vad jag ska göra och vem jag ska be om hjälp.

Laziz Sharifov”


Laziz Sharifovs omänskliga behandling av migrationsverket!

november 4, 2013

Skickade ikväll detta brev till div tidningar och nyhetsbyråer. Min förhoppning är att de kan hjälpa!

”De senaste veckorna så har det rasat en hård kamp från svenskar för att behålla en av våra stora talanger inom boxning, Laziz Sharifov, i Sverige. Migrationsverket har beslutat för att utvisa Laziz och hans familj trots att Laziz fortfarande går i skolan och trots ett stort hot från familjen Sharifovs hemlands regering, Kazakstan.

De försökte skicka honom förra veckan men Laziz greps av panik på flygplanet och skrek och levde om för att rädda sitt liv. Ni förstår, Kazakstan ser Laziz som en förrädare bara på grund av det faktum att han har sökt asyl i Sverige på grund av hotet de känt från regeringen där.I morse så frös migrationsverket utvisningsbeslutet på grund av ett verksställningshinder som Laziz advokat lämnat in. Laziz skulle då få åka hem från förvaret i Märsta där han varit frihetsberövad de senaste veckorna. Istället för att släppa honom direkt, som svensk lag dikterar, så förhalade de processen och Laziz fick vänta på att få se sin familj igen. Innan de ”hann” släppa honom fri så kom beslutet att frysningen är upphävd, Laziz ska skickas igen.

Migrationsverkets hantering av detta fallet är så regelvidrigt som det kan bli. Efter 6 år i Sverige där Laziz har skapat sig en framtid med boxning, skola och blivit en svensk medborgare i allt utom namnet, så ska de skicka honom till ett land som han bara minns med skräck.

Jag ber er, snälla granska fallet Laziz Sharifov och hjälp att rädda denna unga människa med familjs liv. Faktumet är att deras liv svävar i stor fara, Kazakstans underrättelsetjänst har redan hört av sig till Laziz familj. Hotbilden är stor!
Några tidningar som skrivit om Laziz
Aftonbladet
Expressen
Metro
Mitti haninge
Sundsvalls tidning 1
Sundsvalls tidning 2
Fightermag.se
Snälla hjälp!
———————————–
Med vänlig hälsning
Linus ”


Broder Laziz Sharifov, svensk.

oktober 31, 2013

Det senaste veckorna har livet tagit en stor vändning. Allt är annorlunda, jag är annorlunda och min syn på människor har förändrats. Nu pratar jag inte om den synen på de som begår fel och ger sin yrkeskår ett dåligt rykte. Den synen är fortfarande likadan.

Synen jag pratar om är på de svenskar som bor i i vårt fina land, Sverige. De är vita, gula, bruna, svarta. Kristna, muslimer, katoliker, hinduer. De är tusentals. De heter Lina, Gülsah, Glenn, Rocco, Kaveh, Vido. De heter Laziz.

Vissa av dem känner jag och vissa av dem har jag aldrig sett innan denna perioden i våra liv började. I denna period, som har fyllt mig med ett sådant vemod och en känsla av outsäglig sorg, så har dessa svenskar visat prov på vad det innebär att vara en hedervärd människa. De har alla höjt sina röster och sagt NEJ! Högt, lågt, i text, med sin fysiska kropp, via plakat och med ögonkontakt. De har kämpat och gråtit, gett upp, tagit tag i det igen och sedan kämpat på. Alla dessa människors namn som jag ser arbeta för en gemensam sak, att vår svenska broder Laziz Sharifov ska få stanna i sitt hem och få en chans på livet, ger mig hopp om att vi inte är förlorade. De tar udden av allt det där hårda som mitt härjade sinne trodde var oföränderligt.

Igår så var broder Laziz på väg till ett land som inte vill ha honom. Ett land som vill skada honom, som ser ner på honom. Ett land där han inte har en framtid på grund av rasism, på grund av korruption, på grund av diktatur. De vill honom inte väl i det landet och dit vill migrationsverket skicka honom, denna unga man har arbetat hårdare en många för att bli en viktig och produktiv del av Sverige. Svea rike. Landet som är humant, som är rättvist, som tar hand om ALLA.

Migrationsverket bryter mot de lagar de själva skapat genom att skicka broder Laziz.

Detta inlägg riktar sig till er som tillhör den fina skara människor jag sett kämpa för våran broder de senaste veckorna. Ni som tror på det rätta och vill göra er själva rättvisa. Ni kanske är politiker. Ni kanske har en post högt upp och en röst som är stark. Då har ni ett ansvar inför Lagen, inför Sverige, inför dess medborgare. Inför Laziz. Ett ansvar att göra det rätta.

Ni vet vad det är. Låt. Laziz. Stanna.


Migrationsverket bör låta Laziz Sharifov stanna i Sverige!

oktober 21, 2013

I snart sex år så har Laziz med familj bott i Sverige. Laziz har under denna tiden gjort sitt för att bli en bra och god del av det svenska samhället. Laziz har ägnat sig åt idrott och har i detta rönt stora framgångar med ett SM-guld i diplomboxning, ett SM-silver i seniorboxning samt fått ett rekommendationsbrev från landslagscoach Santiago Nieva, som även säger att han räknar med Laziz i framtida landslagsuppdrag.

Laziz har fullföljt sin grundskolegång och kommit in på gymnasiet där han nu hade ett knappt halvår kvar tills studenten. Laziz beskrivs som trevlig och lugn. Ödmjuk, och som en god kamrat. Han sköter sig som en god medborgare ska göra. Kort och gott en lite mer än vanlig ung svensk man. En ung man att vara stolt över, en förebild för andra unga.

Laziz är uzbek men kommer från Kazakstan i centralasien. Det är ett land som styrs av korruption och totalitär makt. Uzbeker i Kazakstan är i stor minoritet, ca 2%, och behandlas oerhört hänsynslöst och grymt. Trakasserier, våldtäkter, misshandel och mord är vanligt och få statsanställda bryr sig om uzbekens rättigheter. Laziz riskerar mycket när han åker tillbaka till Kazakstan. Enligt regeringen i Kazakstan ses han som en förrädare och riskerar fängelse och bestraffning för att han har varit så länge i Sverige.

Sverige är ett land som säger sig värna om mänskliga rättigheter och att inte utsätta någon för risken att bli skadad eller dödad vid utvisning. Ett fall som är ett bra exempel på det är en man med albanskt ursprung, 38 år, som gjorde sig skyldig till flera fall av stöld och fick avtjäna ett straff på 10 månader i fängelse med utvisning efter straff. Han fick stanna pga han hade fått ett s.k instegsjobb från arbetsförmedlingen. Alltså ett jobb som skattebetalarna betalar… Om en man som han kan få en chans, så borde en ung man som Laziz, med de goda framtidsutsikter han har, få stanna.

Jag har under de senaste 5 dagarna samlat på mig information om Laziz samt bevittnat hur vänner och boxningskollegor, lärare, främlingar, kändisar, okända och politiker har gått samman för att hjälpa Laziz. Inte en enda gång har jag hört ett ont ord om honom bara det motsatta. På dessa dagarna har tusentals människor varit inne på min blogg och läst om Laziz. Inlägget har delats tusentals gånger på facebook och ett hundratal på twitter som jag kan se. Hur många som har engagerat sig utanför mina mätinstrument kan jag bara spekulera i. Kontentan är att människor i Sverige är bestörta, förtvivlade, ledsna och upprörda över att denna fina SVENSKA kille med familj ska utvisas.

Vi har haft kontakt, jag och Laziz, och han berättade oroat följande för mig.

”Linus jag kom ihåg några saker från mitt hemland. mer än halv år sen hade min brors klasskamrat och ganska nära väl blivit mördad av några killar när han var i skolan och spelade fotboll ute på fotbollsplan. Han blev skjuten av några killar och dog. Och han hade en bror som var min klasskamrat och var min bästis där. Så att jag kände jätte killen som dog. Och blev ganska ledsen när jag hörde att detta hände honom. Men inte så länge sen har jag hört att min granne, killen som jag lekte med från och med när jag var liten och han var bara 17 år och hans farsa blev mördade. När jag hörde detta blev jag verkligen chokad och orolig för min familj och vad som skulle hända med de om vi var där. Jag vet inte om det är bra information men jag kände för att skriva till dig. du hade sagt att om det var något jag ville skriva till dig så är det bara att göra det.”

Jag har med nya ögon sett på ett Sverige som behöver mer än ny teknik och de senaste apparna. Vi behöver goda förebilder som kan engagera andra att bli mer än vad de har varit. Som lär andra att vi kan, om vi bara vill. Laziz är en sådan person! Han inspirerar med sin ödmjukhet och sporrar med sin dedikation till sin idrott och till skola samt vänner. De senaste dagarna så har hans vänner slitit oerhört mycket för att hjälpa honom att stanna. Många andra engagerar sig stort, det är pga denna trofasta kärna som är hans vänner, lärare och tränare, som med vilja och desperation sprider budskapet om Laziz Sharifov. Om jag aldrig hade hört talats om honom innan idag så säger det mer om honom än vad tusen ord någonsin kan.

Min oro för den här killen som jag lärt känna via internet är stor. Jag känner att detta är en människa vi inte vill förlora, för det skulle vara en skam för Sverige och för oss svenskar. I lördags när vi pratade över nätet så frågar denna fina kille, som nu sitter inlåst i ett deporteringsläger som är som ett fängelse, som står på branten att skickas till ett land där de bestraffar människor som har flytt med fängelse och värre saker, mig hur jag mår!? Mitt i allt detta så visar han oro för mig och för min hälsa!? Ju mer jag ser, hör, pratar och ser av denna kille så ser jag att Sverige behöver Laziz. Vi behöver hans sort. Ärliga, snälla, ödmjuka, hårt arbetande och trevliga människor. De lyfter vårat land och gör det till ett bättre ställe att leva. Ett ställe där en man eller kvinna kan gå ner för gatan och känna tillit till sina medmänniskor. Ok, det kanske aldrig blir helt perfekt. Men med människor som Laziz Sharifov kommer vi steget närmare.

Linus Gustafsson
Pappa
Aktiv boxare 
Medmänniska
Svensk

Artiklar ang Laziz  

Aftonbladet
Sundsvalls Tidnings
Fightermag.se
Namninsamling.se