En vetenskaplig studie om boxning

Boxningens ursprung och utveckling.
I alla kulturer och tider så har människan utövat någon form av kamp i lek eller som självförsvar. I japan finns det grottmålningar som daterar tillbaka till Kogyuro-dynastin (37 f.Kr.) där målningarna beskriver vissa moment från kampsporten Taekwondo, en kombination av öppen hand boxning och sparkar. Också brottning har varit populärt igenom tiderna, och boxning. Boxningen är en av de mest fundamentala idrotterna och en av de äldsta. Vasmålningar från 1500 f.kr visar scener från boxningskamp, för i Egypten så älskade männen att fördriva tiden med att titta på boxning. Även i norra Afrika så finns det bevis som daterar så långt tillbaka som 5000 år f.Kr. År 668 f. Kr introducerades boxning i de olympiska spelen i antikens Grekland, då kallad pygmachia (knytnävskamp). De flesta källor är fragmenterade och stöpta i myt, därför är väldigt lite känt om boxningen i denna period, en legend säger att den heroiske härskaren Theseus uppfann en form av boxning där två män satt emot varandra och slog varandra med sina knytnävar tills en av dem dog, och att detta senare utvecklades till att kämparna stod upp och använde handskar klädda i nitar och nitbeklädda armbågar. Annars slogs de nakna.

Filosofen och lärde mannen Philostratus vidhöll att boxningen uppkom i Sparta då spartanerna inte använde hjälm i strid och således tränade sina huvuden att kunna ta emot slag genom boxningen, spartanerna tävlade dock inte i boxning då de tyckte att en förlust var vanhedrande.

Vad som är känt är att fram till 500 f. Kr så användes en hudlängd på 3,5 meter som klädde händer (himantes) och därefter förändrades handklädseln ett antal gånger under de nästa två århundradena. Reglerna som fanns för pygmachia är dragna genom historiska slutsatser när forskarna har tittat på lämningar och målningar. Slutsatsen som så är följande.

• Det fanns ingen ring.
• Det fanns inga ronder eller tidsgränser, man slogs tills döden eller uppgivelse.
• Ingen fasthållning eller brottning
• Alla typer av slag var tillåtna men inte att rivas eller att sticka fingrar i ögon.
• Seger förklarades när en kämpe gav upp eller blev oskadliggjord.
• Det fanns inga viktklasser, motståndarna valdes slumpmässigt.
• Kämparna kunde välja att ta emot varandras slag utan att skydda sig om en match pågick länge.
• Domarna upprätthöll reglerna med långa vidjapiskor.

Boxning var omåttligt populärt i antikens Grekland och det hölls b.la en boxningstävling som minnesceremoni för Achilles fallne vän Patroclus i Homeros, Illiaden. Där de genom kamp firade den fallne krigaren. Så ni ser, boxning har ett starkt fäste i kulturer och folkmassor har sedan länge följt dessa skådespel. Varför var det så populärt i denna tidsålder? Då blodigare och dödligare spel fanns? Kan det vara så att det är kampen i sig, man mot man, är det som lockar? Möts två människor med vapen i hand så kan ett snubbelsteg avgöra kampen, medan i boxning så är det andra medel än en bit stål som avgör.
Under tiderna från det gamla romerska riket så har boxning funnits i olika perioder och skepnader. B.la i det gamla Slaviska landet Kievan Rus så fanns det en sport som kallades Kulachni Boy vilket översätts till ”Knytnävskamp”. Boxningen dök på allvar upp i England under 1600-talet då det kallades, priskamp. Ordet boxning dök upp runt 1719 då James Figg blev den förste knytnävsmästaren. Ordet innefattade då även fäktning och brottning. På den tiden så var reglerna inte mycket annorlunda än på de gamla grekernas tid. Förutom att det inte var kamp på liv och död. Det fanns inga viktklasser, domare och ingen bestämd rondtid eller skydd för händerna. Det liknade mer organiserade gatuslagsmål. De första reglerna kom 1743 och kallades för Broughton reglerna. Jack Broughton var själv en gammal mästare i boxning och skapade reglerna för att skydda boxarna i ringen då det förekom allvarliga skador och även dödsfall.

Reglerna klargjorde att om en kämpe gick i golvet så hade han 30 sekunder på sig att stiga upp för att inte förlora matchen. Slag på liggande kämpe eller slag under bältet var inte längre tillåtna. Broughton introducerade s.k. ”dämpare” en form av vadderade handskar som främst användes under träning innan. Eftersom ronderna inte var tidsbestämda så kunde en match fortgå i oändlighet. 1842 möts Chris Lilly och Tom McCoy i U.S.A. i en match som varar i 119 ronder. Matchen tar slut då McCoy faller ihop död. Detta efter 2 timmar och 43 minuter. McCoy hade då blivit nedslagen 81 gånger. Den längsta matchen någonsin dokumenterad gick den 21 mars 1879 och var 136 ronder lång.

Källor:

  1. Ancient Greek Athletics. ( 2004) Miller, Stephen G.
  2. The Ancient Olympic Games (1999) Swaddling, Judith.
  3. Sports in the Western world (1998) Baker, William Joseph
  4. http://worldtimeline.info/sports/

Markisen av Queensbury´s regelverk.
1867 skapade en Walesisk idrottsman vid namn John Chambers de regler som fortfarande idag är grunden för moderna boxningsregler. Varför de kallas Queensbury reglerna är för att Chambers fick uppbackning och offentligt stöd av den idrottsintresserade Markisen av Queensbury, som då fick äran att ge namn till reglerna.
Det var 12 regler i den nya regelboken.

• Ronderna var 3 minuter, rondpauserna var 1 minut.
• Ingen brottning eller greppande.
• Matchen skulle hållas i en 24 fots ruta eller ”ring”.
• Vid nedslagning fick boxaren 10 sekunder på sig att komma upp och fortsätta matchen.
• Handskar skulle användas, och de skulle vara ”fair size” alltså i lagom storlek, inte för små och vara nya.
• En man som hänger på repen hjälplös ska räknas som nedslagen.
• Inge sekonder eller andra personer fick äntra ringen under ronderna.
• Går en handske sönder ska den bytas ut.
• En man på knä räknas som nere och blir han då slagen ska han få prispengarna.
• Inga skor med spikar eller dobbar får användas.
• Blir matchen stoppad av oundvikliga krafter ska domaren sätta upp en ny tid för att fortsätta matchen.
• Matchen i övrigt ska gå under London Prize Ring reglerna. (Ett tidigare regelverk)

I och med detta nya regelverk så tog boxningen ett steg närmare den moderna boxningen. Men boxningen har alltid varit en sport som har följt trender i den publika uppfattningen och i slutet på 1800 talet så förbjöds boxning i England och U.S.A. Många matcher gick nu istället på illegala spelklubbar och i hamnar. Och det var inte sällan som polisen bröt upp dessa sammankomster med arresteringar som följd.
Under hela 1900-talets första hälft så kämpade boxningen med att vinna legitimitet i staterna och i England. Det var genom boxare som John L. Sullivan och Jack Dempsey som öppnade upp de ledande krafternas ögon för sportens dragningskraft. Boxningsorganisationer skapades och den legitimitet som saknats i boxningen kom till rätta.

Källa:

1. Sports in the Western world (1998) Baker, William Joseph

Boxning och Färg.
Det har funnits många stora färgade världsmästare inom boxningen. Den förste inom tungvikt var en kraftig herre vid namn Jack Johnson, 1878 – 1946. Johnson, som kom från Galveston Texas, var inte bara den förste svarta boxaren att vara tungviktsmästare, en titel som färgade inte tillåtits boxas för, utan han var även ihop med vita kvinnor och vägrade att vara den ”ödmjuke” färgade mannen. Utan han syntes ofta och väl i press där han mer än gärna sa sin åsikt.
Det vita Amerika ville att den arrogante och kaxige Johnson skulle ödmjukas. Därför drogs en gammal obesegrad vit champion ut ur pension. James J. Jeffries hade inte boxats på sex år och var tvungen att tappa mer än 45 kg inför matchen. Han kallades av media ”Det stora vita hoppet”.
Johnson sa själv att han visste att han vunnit matchen i fjärde ronden, men domaren vägrade att bryta och för de resterande 11 ronderna så bestraffade Johnson sin motståndare så hårt att hans hörna tillslut bröt matchen i 15 ronden för att inte Jeffries skulle få en knockout på sin meritlista. Efter matchen så var det rasupplopp från Texas i söder till Colorado i norr. De vita kände sig förödmjukade att deras ”stora vita hopp” hade blivit så lätt besegrad, de färgade däremot firade stort och detta satte igång en reaktion som resulterade i flera dödsfall bland de färgade och stor förstörelse av egendom.

Tittar man på motsatser till Johnson så var den store svarte tungviktsmästaren Joe Louis, 1914 – 1981, Johnsons raka motsats. Istället för en aggressiv attityd så uppvisade Louis en ödmjuk och tillbakadragen framtoning. Han bodde i färgade områden och umgicks med färgade, allt till det vita samhällets belåtenhet. Vid inkallningen till det Andra Världskriget så turnerade Louis militärlägren i världen och gjorde uppvisningar för soldaterna för att lyfta moralen. Oftast med pengar ur sin egen ficka. Hur Louis belönades för detta av den amerikanska regeringen är speciellt, de krävde honom på över en miljon dollar i efterskatt, vilket tvingade den då pensionerade Louis att återvända till ringen, trots att han var förbi sina bästa år.
Louis lyckades med någonting som få av hans färg lyckades med under hans era, nämligen att bli en helhyllad amerikansk sportidol. I och med hans framträdande för militären så framställde media Louis som en nationell hjälte. Vilket i sig är kontroversiellt när Louis flertalet gånger blev ombedd att flytta på sig vid militära bussresor p.ga sin hudfärg. Joe Louis var på många sätt en folkets hjälte, men också på många sätt ett anatema för många afroamerikanska medborgare då han gjorde mycket för att blidka den ”vita överheten” och i vissa ögon sågs som en ”Uncle Tom”.

1960 I de Olympiska spelen i Rom så tog en 19-årig ung man vid namn Cassius Clay guld i lätt tungvikt för U.S.A. När Clay återvände till staterna så hyllades han av media för sin stora bragd och hade på sig sin medalj vart han än gick. En dag skulle Clay och en vän äta på restaurang men blev nekade p.ga sin hudfärg. Clay, som fortfarande hade medaljen om halsen, gick genast till Ohio floden och slängde i sin medalj. Bragden hade tappat sin lyster i rasismens skugga.
Cassius Clay hade en kometkarriär inom proffsboxningen och blev, blott 21 år gammal, världsmästare i tungvikt med vinsten över Sonny Liston. Eftersom Clay var medlem i den radikala Nation Of Islam så fick han som en hedersbetygelse namnet Muhammad Ali.
Ali var en stor motsats till den tidigare svarte mästaren Sonny Liston, som var kriminell och hade ett våldsamt rykte, eller mot den store Joe Louis som var tillbakadragen och ödmjuk. Ali var öppen, ärlig, högljudd och en renlevnadsmänniska. Ali talade högt och öppet om vad han tyckte var fel i landet Amerika, och att han tyckte att den sittande regeringen utövade rasism och förföljelser inom landets gränser. När U.S.A valde att sätta in trupper i Vietnam 1965 så uttryckte Ali ett högljutt missnöje mot att staten ville att han skulle slåss för dem när de inte slogs för hans rättigheter i U.S.A. Ali blev åtalad för sina ”opatriotiska” kommentarer och fick sin boxningslicens fråntagen samt dömdes till fem års fängelse och böter på 10,000 dollar.

Ali vägrade att gömma sig eller fly till Kanada som så många andra gjorde utan han stannade i Staterna och fortsatte sin kamp mot den amerikanska regeringen. Ett känt citat från Ali var detta, ”Ingen Vietcong har någonsin kallat mig Nigger”.
I denna period började världen på allvar inse att mänskliga rättigheter inte bara var ett fint ord utan ett begrepp som gällde alla länder och regeringar. Muhammad Alis protest mot kriget i Vietnam var en ögonöppnare för många om hur de behandlade människor i det egna landet. Genom boxningen hade Ali gjort sig omåttligt populär, hans popularitet gick ner under denna period men sanningen i hans ord och handlingar gick inte att förneka. I slutändan så fick han tillbaka sin licens och slapp böter och fängelse, då hade han varit borta från boxningen i under större delen av sina bästa år som boxare.

Källor:

  1. Jack Johnson, Boxings best. (Dokumentär)
  2. Joe Louis – America’s Hero Betrayed (Dokumentär)
  3. Once We Were Kings (Dokumentär)

Boxning och Sverige.
Sverige har och har haft några riktigt stora boxare genom tiderna. Ingemar Johansson, Bosse Högberg, George Scott, Armand Krajnc m.fl. Om man går bakåt i tiden så har boxningen haft ett stort inflytande på idrottsliga sammanhang under det förra århundradet. På Råsundadagarna kunde man t.ex. se svenska proffsboxare när de var som bäst möta brittiska, amerikanska och andra utländska champions.
Då proffsboxningen förbjöds i Sverige 1969 så har det varit svårt för Svenska boxare att lyckas som proffs då möjligheterna blivit mindre i och med att det är svårt att finansiera en okänd boxare utomlands utan att de först ha fått gå en del matcher på hemmaplan. Varför proffsboxningen förbjöds var att motståndare ansåg att det är skadligt för utövaren, det gjorde publiken våldsam samt att de ansåg att det var felaktigt att man skulle tjäna pengar på en sport där man slår varandra i huvudet.

Det finns ändå i vårt lilla passiva land ett nedärvt arv som handlar om boxning. Förklaring, min far var idrottsman i sina unga dagar. Han utövade en rad av sporter såsom ishockey, friidrott och fotboll. Men aldrig boxning. Jag frågade honom om han någonsin utövat det och han sa att de prövat på det någon gång men utan att fatta tycke för det. Man kan nog nästan säga att min käre fader inte riktigt ser med så värst blida ögon på boxare och boxning som sport. MEN! Det finns tillfällen när min käre far blir lite dimmig i blicken och får en sorts inspirerad aura när han talar om boxning. Det är när han minns tillbaka på den gång som Ingemar Johansson mötte Eddie Machen i Göteborg. Detta var 1958 och Ingo och Machen möttes om vem som skulle få möta Floyd Pattersson om VM-titeln. 56 000 människor hade köpt biljetter, men trycket var så stort att inte mer är 30 000 hann komma in innan Johansson slagit ut Machen i första ronden. Till historien hör att Machen var utmanare nr 1 i världen och de hade valt Ingo som motstånd då de ville ha en ”lätt” match. Och när jag pratar med pappa om detta så minns han just denna ”underdog” historia, där ingen trodde på Ingo, men att han ändå vann. Fars röst när han minns detta ögonblick bär fortfarande på en sorts förvåning och stolthet att just Ingo, den svenske boxaren tog hem matchen och senare världsmästartiteln.

Källor:

  1. Idrottsarvet 2005 : årets bok : Idrottsmuseet i Göteborg, red. Stig A Jönsson
  2. Kontringen.  (1979) Hesslind, Lars. Högberg, Bo.
  3. Olof ”Mr boxning” Johansson, intervju. https://www.youtube.com/watch?v=kT2OK9Vs-Qg

Är boxningen skadlig?
En av de vanligaste frågorna om denna sport, är den skadlig för utövaren? Svaret på den frågan måste vara ja. För ingen kan förneka att en fullkontaktssport där man ska slå den andre mannen/kvinnan i huvudet inte är farlig.
Sanna Neselius, som själv varit amatör och proffsboxare och rankades som en av de bästa kvinnliga boxarna i världen har, tillsammans med Sahlgrenska sjukhus, gjort en undersökning på hur en amatörboxare påverkas efter match. De skrev följande:
” Studien visar att upprepade slag mot huvudet i boxningsringen kan ge hjärnskador som påminner om de man ser vid andra akuta skallskador, samt vid neurologiska sjukdomar som till exempel Alzheimers. –Vår studie visade att boxarna efter match hade förhöjda koncentrationer av fyra olika proteiner i hjärnvätskan, som alla signalerar en skada på hjärnans nervceller. Två av proteinerna var dessutom fortsatt förhöjda efter en viloperiod, säger forskaren Sanna Neselius, som lett studien.”
Så. Då får man även jämföra med sporter som exempelvis, Amerikansk fotboll och ishockey. Som även de har mycket hög hjärnskadefrekvenser. Inom Amerikansk fotboll så räknar de på att minst 60 % av spelarna i NFL dras med hjärnskador och inom ishockeyn som i säsongen 2011-2012 hade en ökning på hjärnskaderelaterade incidenter än tidigare år.

Källor:

  1. CSF-Biomarkers in Olympic Boxing: Diagnosis and Effects of Repetitive Head Trauma. (2011) Neselius, Sanna. Brisby, Helena. Theodorsson, Jeanette. Blennow, Kaj.  Zetterberg, Henrik. Marcusson, Jan.
  2. neurologi i Sverige nr 1 – 12.(2012) Marklund, Niklas.

Borde boxningen förbjudas?
Hur ska man tänka då? Varför är boxningen så utsatt för hotet om att förbjudas när det är höga risker att skadas för livet i andra sporter? Jo boxningen är en sport där målet inte är att få en puck i nät eller att kasta en boll till en viss punkt. Utan målet är att slå en annan människa, alltså ett riktat våld. Det är svårt för många människor att förstå, och de ser hellre då kampsportaren som en sorts grottmänniska som lever för våldet. I många journalistiska historier där en misshandel skett och förövaren någon gång tränat kampsport så blåses det upp stort som om det var anledningen till att misshandeln skett. Om det vore en sanning, att kampsportare har högre benägenhet att slåss på gatan så borde en ex rallyförare vara mer benägen att åka dit för fortkörning? Nej så är det inte. I ett samtal med Sanny Dahlbeck (en av Sveriges mest lysande kampsportsstjärnor) för några år sedan så pratade vi om detta och han sa någonting väldigt bra som jag aldrig har glömt.

”Folk tror att jag skulle gå ut och slåss på stan bara för att jag kampsportar? De förstår inte att jag aldrig går ut på stan på kvällarna! Jag tränar minst fem dagar i veckan, två pass om dagen. Jag dricker aldrig för det skulle förstöra min träning. Och på helgerna då antingen tävlar jag eller så vilar jag inför kommande tävling. De som slåss på stan är de som har tiden att supa och tillbringa sin tid någon annanstans än på gymmet.”

Motståndare till boxningen menar på att publiken blir våldsam. Om jag söker på termen ”Publikvåld under boxningsmatch” på Google så får jag inte upp några resultat. Alltså noll resultat. Söker jag på ”Publikvåld boxning” så kommer det upp artikel på artikel som handlar om publikvåld vid fotbollsmatcher. Den enda relevans jag kunde hitta om ett modernt idrottssammanhang där boxning och publikvåld hände samman var när några professionella boxare arbetat som vakter vid en fotbollsmatch där publiken slagits. Och egen erfarenhet där jag gått på många matcher så har jag aldrig ens sett tillstymmelse till publikvåld vid en boxnings eller kampsports tillställning.
Enligt mig så borde inte boxningen förbjudas utan snarare utvecklas mer då det är en ypperlig idrott som lär många värdet av disciplin, hårt arbete, moral och etik samt att de får en respekt för sig själv och för sina medmänniskor. Det som gör en boxare ödmjuk är att de vet hur lätt det är att förlora. Det finns alltid någon som är bättre än en själv därute, ibland flera stycken.

Källor:

  1. Sanny Dahlbeck
  2. Sporten i dag 1997-98, (1997) Sidan 95-97 – Låt pojkarna få ”slåss” i Sverige. Redaktion Björklund, Lars-Gunnar. Falk, Eva.
  3. Google search.

Är boxningens folkets sport?
Så med tanke på vad vi har lärt oss hittills av boxningens ursprung och av de olika boxare som har funnits genom århundradena, är boxningens folkets sport? Ja det är den och detta p.ga att boxningen går in i den fundamentala kamp som alltid har funnits sedan de första Homo Erectus reste sig upp i Afrika för 1,9 miljoner år sedan. Kampen mellan två människor. Inga tillhyggen och inga hjälpmedel. Bara en människas list mot en annans.

Det som vi upplever när vi tittar på en match i boxning är inte bara våldet och blodet. Utan vi upplever den där rädslan som finns när vi ska kämpa mot en annan. Inte rädslan för att bli skadad, utan rädslan för att förlora och att bli den svagare i kampen. Det är den rädslan som får många att ge upp, och som även får många att se upp till de som går upp mellan repen för att ta sig an en motståndare i ringen. Vi upplever vilja och beslutsamhet att mot alla odds vinna. Det är p.ga denna vilja att gång på gång möta sina rädslor som vi ser upp till idrottare som kliver upp i ringen och även därför som det har varit så svårt för rasmotsättare att acceptera färgade boxare. För att kampen är så ren att det är svårt att se ner på någon som du vet har gått igenom samma kval som den vita kämpen och ändå kommer ut på toppen. Man kan säga att sporten boxning är en brygga mellan en publik och en boxares själ. Man ser fort vad boxarna går för. Boxning är en sport där du kan komma ifrån vilken bakgrund som helst och bli världsbäst. Du behöver inte vara talangfull för att vinna, du behöver bara ha viljan och ambitionen, vissa kanske skulle argumentera att man måste vara en talang för att vinna men det finns många boxare som inte har varit så talangfulla men de har haft andra kvalitéer som gjort dem till mästare. Det som är viktigt att förstå är att en boxare inte har samma rutiner som en annan människa. För att en boxare ska klara sig i ringen så behöver han/hon ha uthållighet, vilket betyder löpning. Eftersom det är en svår sport att tjäna pengar på så har de flesta boxare ett jobb, därför är tiden att löpa på tidig morgon vid 06.00 tiden. Därefter jobb och så träning på kvällen. Så ett liv för en boxare kräver oerhört mycket vilja och disciplin.

Se bara på de olika mästare vi har tagit upp under artikelns gång. Jack Johnson, Joe Louis, Sonny Liston, Muhammed Ali, Ingemar Johanson. Vad hade de alla gemensamt? Jo de var respekterade av sina medmänniskor inom ringens fyra hörn. Utanför ringen var en annan fråga, men ingen människa i världen kunde anklaga någon av dem för att vara feg eller mindre värd i ringen då de visat gång på gång att de var vinnare och bäst i världen. Även när de förlorade så visade de prov på denna vinnarmentalitet när de kom upp i ringen återigen, och trotsade sina rädslor.

Källor:

  1. Wikipedia, Homo Erectus.
  2. http://www.starcitygames.com/magic/fundamentals/7592-The-Boxer-Mentality.html
  3. http://www.rossboxing.com/thegym/thegym9.htm
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: