Amatörboxning

Hej,

Ni vet, jag läser väldigt mycket om vad som händer i boxningsvärlden. Både inom proffsboxning och amatörboxning. Eftersom jag har haft förmånen att vara med på mästerskap och titelmatcher som ”journalist” och fått se och träffa Sveriges elit i både proffs och amatörscenen så kan jag säga att jag har ett rätt bra grepp om vem som är vem i Sverige. Från Norr till Söder.

Någonting som slår mig (hehe) är att alla som rör sig i a-klass i boxning är hårt arbetande och ambitiösa. De kanske inte alltid är ödmjuka men de kämpar arslet av sig varje träning, dag ut och dag in alla årstider på året. De är oerhört vältränade, de offrar saker som andra tar som en given del i livet såsom alkohol, sena kvällar på helgen, umgås med vänner och familj, äta fet mat, äta godis, snusa, röka, äta glass och mycket mycket mer. Kort sagt de är elitidrottare.

När dessa idrottare ställs mot varandra och har ett gemensamt mål som bara en kan nå, så gör de allt de kan för att komma först. Som idrottare i en sport som handlar om att vinna gör. Och eftersom de inte är själva så hjälps de på vägen av andra som också offrar sin tid, energi, familj och mycket mycket mer för att idrottarna ska bli så framgångsrika som möjligt.

Då händer det ibland att orättvisor uppstår. Vissa får chansen medans andra blir lämnade bakom. Det är inte alltid rättvist. Det är ibland till och med helt åt helvete!

Det är inte idrottaren som står som dirigent bakom att de får chansen när andra inte får. Eftersom de inte bestämmer. Idrottaren idrottar. Därför kan jag säga att den nivå av smutskastning jag läser och hör från några av de ”stora rösterna” inom boxning i Sverige är rent ut sagt skämmigt och helt ovärdigt en människa som intresserar sig för begrepp som ”fair play” eller ”sportsmanship”. Rent spel och sportsmannaanda på svenska.

Jag skäms när jag ser människor som är väldigt duktiga på det de gör och kämpar efter sin egen dröm bli smutskastade av andra för beslut de inte har tagit. Den rabiata jakten efter att vid varje tillfälle håna den ene för att lyfta den andre är inte okej. Det är fel.

Att vid varje tillfälle som ges smutskasta tränaren för de val han gör eller för att han inte är en administratör som vid varje klockslag levererar ”några knapptryck” med uppdateringar om tävlingar är sannerligen förkastligt. Tänker de inte på att han faktiskt är upptagen med att göra sitt jobb? Att coacha. Att värma upp boxarna. Att ta hand om deras förberedelser. Att se till att allting stämmer inför TÄVLINGEN de faktiskt är på. Det är OS-kval. Och i en värld där allt handlar om att vinna så är det lätt att förstå varför uppdateringarna från ett annat land inte kommer med blixtens hastighet. Eller ens prioriteras.

Okej, jag vet att Svenska Boxningsförbundet har brister i sin kommunikativa förmåga. Men den har blivit bättre. Det har börjat skapas en medvetenhet för att det faktiskt behövs. Så det är en bra sak som bör berömmas! Men även det senaste året när det har blivit bättre så hörs det inga glada miner om det. Tvärtom.

Tillbaka till elitidrottaren. Som faktiskt kämpar på och nu även får ta att namnet smutskastas så fort mirakel inte sker. Jag har träffat båda dessa idrottare som det susar så mycket om, och båda två är fördömliga idrottare och fördömliga förebilder för andra idrottare. Unga som gamla. De två säger ingenting om varandra, de är artiga mot varandra. De uppträder som vuxna. Ni som drar deras namn i smutsen. Försök vara mer som dem. De är toppen!

Orerande avslutat.