När idrotten blir politik, då förlorar idrotten sin glans.

april 13, 2016

Hej,

Ni vet, jag läser väldigt mycket om vad som händer i boxningsvärlden. Både inom proffsboxning och amatörboxning. Eftersom jag har haft förmånen att vara med på mästerskap och titelmatcher som ”journalist” och fått se och träffa Sveriges elit i både proffs och amatörscenen så kan jag säga att jag har ett rätt bra grepp om vem som är vem i Sverige. Från Norr till Söder.

Någonting som slår mig (hehe) är att alla som rör sig i a-klass i boxning är hårt arbetande och ambitiösa. De kanske inte alltid är ödmjuka men de kämpar arslet av sig varje träning, dag ut och dag in alla årstider på året. De är oerhört vältränade, de offrar saker som andra tar som en given del i livet såsom alkohol, sena kvällar på helgen, umgås med vänner och familj, äta fet mat, äta godis, snusa, röka, äta glass och mycket mycket mer. Kort sagt de är elitidrottare.

När dessa idrottare ställs mot varandra och har ett gemensamt mål som bara en kan nå, så gör de allt de kan för att komma först. Som idrottare i en sport som handlar om att vinna gör. Och eftersom de inte är själva så hjälps de på vägen av andra som också offrar sin tid, energi, familj och mycket mycket mer för att idrottarna ska bli så framgångsrika som möjligt.

Då händer det ibland att orättvisor uppstår. Vissa får chansen medans andra blir lämnade bakom. Det är inte alltid rättvist. Det är ibland till och med helt åt helvete!

Det är inte idrottaren som står som dirigent bakom att de får chansen när andra inte får. Eftersom de inte bestämmer. Idrottaren idrottar. Därför kan jag säga att den nivå av smutskastning jag läser och hör från några av de ”stora rösterna” inom boxning i Sverige är rent ut sagt skämmigt och helt ovärdigt en människa som intresserar sig för begrepp som ”fair play” eller ”sportsmanship”. Rent spel och sportsmannaanda på svenska.

Jag skäms när jag ser människor som är väldigt duktiga på det de gör och kämpar efter sin egen dröm bli smutskastade av andra för beslut de inte har tagit. Den rabiata jakten efter att vid varje tillfälle håna den ene för att lyfta den andre är inte okej. Det är fel.

Att vid varje tillfälle som ges smutskasta tränaren för de val han gör eller för att han inte är en administratör som vid varje klockslag levererar ”några knapptryck” med uppdateringar om tävlingar är sannerligen förkastligt. Tänker de inte på att han faktiskt är upptagen med att göra sitt jobb? Att coacha. Att värma upp boxarna. Att ta hand om deras förberedelser. Att se till att allting stämmer inför TÄVLINGEN de faktiskt är på. Det är OS-kval. Och i en värld där allt handlar om att vinna så är det lätt att förstå varför uppdateringarna från ett annat land inte kommer med blixtens hastighet. Eller ens prioriteras.

Okej, jag vet att Svenska Boxningsförbundet har brister i sin kommunikativa förmåga. Men den har blivit bättre. Det har börjat skapas en medvetenhet för att det faktiskt behövs. Så det är en bra sak som bör berömmas! Men även det senaste året när det har blivit bättre så hörs det inga glada miner om det. Tvärtom.

Tillbaka till elitidrottaren. Som faktiskt kämpar på och nu även får ta att namnet smutskastas så fort mirakel inte sker. Jag har träffat båda dessa idrottare som det susar så mycket om, och båda två är fördömliga idrottare och fördömliga förebilder för andra idrottare. Unga som gamla. De två säger ingenting om varandra, de är artiga mot varandra. De uppträder som vuxna. Ni som drar deras namn i smutsen. Försök vara mer som dem. De är toppen!

Orerande avslutat.

Annonser

Róman ”Chocolatito” Gonzalez!

april 12, 2016

Det finns många bra boxare ute i världen och i vakan efter Mayweather Jr, Manny Pacquiao, Anthonhy Joshua med flera så kan man lätt glömma att det finns fler som ligger på gränsen till att vara den bäste.

Med sin debutmatch som blott 17-åring så gjorde den Nicaraguanska Róman Gonzalez succé. Han stoppade eller fick sina motståndare att ge upp innan slutsignalen i sina första 16 matcher, en segersvit som är minst sagt imponerande, också med tanke på att han hade ett par WBA-titlar inkastade i mixen under dessa matcher.

Kallad en av sportens absolut bästa offensiva boxare och en de mest dominanta press-boxarna så är det ingen slump att The Ring Magazine utnämner ”Chocolatito” som deras nummer ett över världens Pound for Pound lista.

Jag skulle även vilja kalla Róman Gonzalez för en av de mest intelligenta boxarna som finns där ute. Han har ett fantastiskt fotarbete och vare sig han rör sig bakåt, framåt, åt sidan eller snett så är han alltid i balans och kan alltid leverera en kontring.

Av 44 matcher så har han vunnit 44. Och 38 av dessa har kommit via KO. En rätt imponerande siffra för vilken boxare som helst, med tanke på att denna killen boxas i flugvikt så kan man säga att han är en sällsynt puncher.

Det som talar emot Róman Gonzalez är motståndet han har mött, killen har boxats i 11 år som proffs och den bäste han har mött är Juan Francisco Estrada (UD) och Brian Viloria (TKO). Gonzalez varvar att möta killar som har förlorat en, två matcher till att möta killar som har förlorat 20 matcher. Men så går han fler matcher än vad många proffs gör under ett år också. Han ligger mellan fyra och sex matcher per år.

Så, är Gonzalez en av boxningens framtida stora namn? Jag tror det. Han är en fantastisk boxare och har fångat tre olika världsmästartitlar i tre olika viktklasser, och det känns som en tidsfråga innan han går upp mot de absolut bästa. Min tanke är att han kan göra det väldigt bra.

Det man får komma ihåg är att killar som Terence Crawford (28-0-0) och den fantastiske Vasyl Lomachenko (5-1-0, som amatör 399-1-0) står i vägen för den absoluta toppen, plus att de måste mötas i vikt någonstans i mitten. Ser igentligen ingen annan som kan utmana honom. Alltså ingen lätt väg men det ska bli intressant att följa.

And now, some video! Enjoy Sportsfans!

And some more, The Art Of Moving 🙂