Har under kvällen försökt att finna orden för det jag känner i och med Laziz utvisning imorgon. För en gångs skull så är det tyst i mitt huvud. Men då läste jag Jessica Fredriksens öppna brev ang Laziz. Hennes ord förklarade allt det jag ville säga, ni får dem här.
”Hej!
Just precis nu ligger jag och funderar över hur omänskliga och kalla vissa människor är. Över hur fel något kan gå, över hur ignorerade ett folk kan bli.
Laziz Sharifovs, killen ni skrev ett repotag om för några dagar sen. Killen som kom hit för sex år sedan och inledde sitt nya liv här, ett bättre liv med större möjligheter. Killen som la sin tid och själ åt att lära sig språket. Killen som fann sin passion och dessutom var otroligt duktig på det. En av Sveriges mest lovande boxare. Killen som för två veckor sedan fördes till Flen för att skickas tillbaka till sitt hemland.
Du vet vem han är, många vet nog vem han är.
Just precis nu sitter säkert den här killen i sitt rum i Flen med en grotesk ångest, med en skräck som många nog inte kan förstå sig på. Han sitter säkert och tänker på alla sina vänner som lagt ner sin tid och själ för honom, på alla minnen han fått under de sex år han bott här, på sin familj som han inte kommer få ta farväl av, på hur allt kunde förändras så snabbt, från att ha spenderat sina dagar i skolan, boxat, haft kul och levt ett normalt, lyckligt liv i Sverige, känt tacksamhet över att vara här, över att ha fått chansen att leva ett bättre liv, till att föras i en polisbil till Flen med orden ”du ska utvisas”. För migrationsverket har beslutat sig för att, trots alla protester och namninsamlingar, kasta ut honom från Sverige.
Jag frågar mig själv, hur kan det här ske? Ska inte Sverige vara en demokrati? Ska inte regeringen och myndigheterna, ja, alla högt uppsatta personer som har makt, lyssna på vad folket tycker och tänker? Jag blir rädd, mörkrädd till och med för det här är skrämmande. Det är skrämmande att se hur myndigheterna ser på oss, det är skrämmande att tänka att det här faktiskt liknar diktatur, mer än demokrati. Det är skrämmande att se hur en person kan betyda så lite. Vad har hänt? Hur kunde det gå så långt?
Det pågår ständigt en debatt om Sverige och dess invandringspolitik, vissa vill att landet slutar ta in flyktingar och asylsökande helt och hållet, andra vill minska antalet, och andra vill släppa in alla människor som söker sig hit. Det är blandade åsikter och tankar. Men ärligt talat, varför tar vi in så många människor, för att sedan kasta ut dem igen? Vad tjänar det till? Vi krossar dem, vi krossar människorna som tacksamt tar emot vår hjälp och som ger allt, absolut allt, för att tjäna vårt land. Vi förstör dem när vi sedan kastar ut dem igen, som om de bara är leksaker. Som om vi kan göra vad vi vill med dem. Det är omänskligt och skrämmande. Har vi tagit till oss dem och gett dem ett nytt liv här, får vi inte ta bort det och överge dem igen. Det borde endast få ske om personen i fråga gjort ett grovt brott.
Vi bor i Sverige, vi lever i ett demokratiskt land, ändå blir vi inte hörda. Hur mycket ska vi behöva skrika? När ska myndigheterna lyssna?
Jag blir rädd, ser de inte att de krossar honom? Att de tar bort bit efter bit efter bit, stampar på honom, förstör honom? Ser de inte hur omänskligt det här är?
Jag ber er, snälla, uppmärksamma det här igen. I morgon innan lunch kommer Laziz sitta på ett plan tillbaka till sitt hemland, utan familj, utan vänner. Ensam. Ensam och övergiven, och Sverige kommer än en gång ha förintat en människa.
Det får inte hända, han är värd så mycket mer. Han är så älskad. Hjälp oss, höj våra röster. Ni har den makten. Hjälp oss att stoppa den här mardrömmen.
Med vänliga hälsningar,
Jessica Fredriksen, 16 år”
Amatörboxning 
För att vara 16 år är du en fantastisk människa att ha så mycket
känsla för Laziz eller samma för personer i hans situation vi behöver mera människor som du