Proffsboxning. – Nollan skapar nollor –

oktober 23, 2019

Men det är lidande i livet, och det är nederlag. ingen kan undvika dem! Det är bättre att förlora några av striderna i kampen för dina drömmar än att bli besegrad utan att någonsin veta vad du kämpar för.

Varför gillar vi att titta på kampsport? Varför tycker människan att det är så otroligt spännande att se två människor mötas i en kamp om vem som är bäst? Funderar ni någonsin på det?

Den senaste matchen jag såg i proffsboxningen var mellan Otto Wallin och Tyson Fury. Jag visste redan innan att den skulle bli bra, att få av alla ”experter” därute visste hur bra Otto egentligen är. Jag var inte beredd dock på den våg av missnöje och hat som skulle följa Furys meddelande att han skulle möta Otto. Märkte ni den också? Få människor var intresserade. De ville inte se matchen mellan Fury och en person som ingen visste vem det var. Varför? Alla är vana vid att kamperna i boxningen är gravt ensidiga! Att mästaren kommer in, dansar lite, spexar och sedan vinner på KO i rond 2-4.

Det har blivit en statussymbol inom boxningen att vara obesegrad. Ett ”Mayweather-syndrom” kan man säga. Detta skapar att det arrangeras matcher där segern är nästan garanterad. Vad menar jag? Jo detta.

Vi har i Sverige, tex, flera proffsboxare som lämnat sina amatörkarriärer för att försöka leva på sin idrott. De är obesegrade, i proffsringen, och deras record ser fina ut då de är obesegrade eller har en till två förluster. Går man in och kollar på deras motståndare, utan att se matcherna, så börjar redan där statusen att vackla. De har byggt sina records på att möta folk (ibland) som har många matcher, i vissa fall 70 matcher. Men. Att möta en motståndare som har mer än 50 förluster på dessa matcher säger en hel del om motståndet.

Ok, ok säger du då. Det är bara papper. Hur ser matcherna ut? De kanske är grymma fast matcherna är jämna? Njaa. Kollar man på matcherna så är det oftast väldigt ensidigt. I vissa fall så ensidigt att man börjar skruva på sig då det är legitim misshandel.

Exempel. Ett av våra svenska hopp går en match utomlands. Denna svensk är definitivt en världsboxare. Otaliga titlar som amatör och någon titel som proffs. Vår svenska boxare har vid tillfället över 18 matcher och den andre? Ingen. Debutmatch. Ok, detta i säg behöver inte betyda någonting Men, från första sekunden när motståndaren tar sig fram över canvasen, innan ens ett slag har utdelats, så är det helt tydligt att denne inte har boxats länge. Det är över snabbt. KO. En fruktansvärd misshandel i ringen.

Mayweather-syndromet infekterar proffsboxningen på alla nivåer. Det har blivit så viktigt att vara obesegrad att organisationerna hittar på titel efter titel för att inte riskera att boxarna faktiskt får möta riktigt motstånd och riskerar förlust. Det vänder sig i magen när man ser alla dessa ”miss-matches”. Och ännu mer när boxarna gör segerdansen och hyllar sig själva för att de har ”vunnit”.

Det är inte boxarnas fel. De gör som tränarna och promotorerna säger. Som det alltid har varit. Promotorn väljer motstånd och ser till att du ”växer” i status. Men, publiken har börjat bli trött på det. Ingen är intresserad över att se någon stackars baltisk boxare få dyngstryk i 4-5 ronder innan det är över. Garanterad seger är tråkigt och tar bort allt det som är speciellt med en boxningsmatch. Tittar man på MMA:n så är det helt annat där. Om du har en mästare som är obesegrad i UFC så är de verkligen speciella! Men de håller inte sitt obesegrade record i längden då de får möta jämlika motståndare på alla nivåer. Som det ska vara.

Jag tittar inte på MMA, det är inte min sport. Men jag hör och ser ofta highlights från stora matcher. Du kan ha två riktigt stora fighters som möts i en match och media samt åskådarintresset är enormt! Samtidigt så har de 30 förluster tillsammans på sitt record. Men ingen bryr sig, för det är en riktig kamp. Publiken vet att de kommer få valuta för sina pengar.

Min förhoppning är att Vasyl Lomachenko-syndromet ska börja härja i proffsboxningen. Att man möter de bästa och riskerar förluster från start. Att man vill cementera sitt arv på att vinna över legitimt motstånd! Som det var förr. Muhammad Ali räknas som en av de största genom tiderna. Varför? Jo han förlorade och kom igen. Det är stort, det är att vara en sann mästare. Att riskera allt för att bevisa för sig, och alla andra, att man är den bästa. I sin första match mötte han en kille som hade, då, 27 matcher varav 17 av dessa var vinster. Alltså 17-9-1. Sedan fortsatte det så och han mötte aldrig någon som hade mer förluster än segrar.

Sverige då? Finns det några som boxas och riskerar allt? Jo det finns vissa som verkligen möter allt och alla. Som Markus Alberts från Stockholm. Där har du någon som bara kör. Han är inte rädd för att möta bra motstånd och visst han kanske förlorar hälften men det är alltid bra matcher och hans motståndare älskar att möta honom för de vet att han inte är där för att ”bli expedierad” och sedan åka hem med en kasse full av kosing. Han är där för att vinna, även om han inte vinner.

Så, för att summera, proffsboxningens nollningssystem skapar pappersmästare där intresset för att se dem boxas är allt annat än hett.